Vad sexuellt slaveri är i rätten

Sexuellt slaveri namnges i Romstadgan på tre skilda ställen och definieras inte på något av dem. Definitionen ligger där de flesta aldrig tittar: i Brottsrekvisiten, antagna av statsparterna 2002.

Testet har exakt två led. För det första utövade gärningsmannen någon eller alla de befogenheter som hör till äganderätten över en person: att köpa, sälja, låna ut, byta bort, eller ålägga ett liknande frihetsberövande. För det andra förmådde gärningsmannen personen till handlingar av sexuell natur. Det är hela definitionen.

Vad ägandetestet innebär i praktiken kommer från Jugoslavientribunalen, genom Kunaracdomen. Överklagandekammaren räknade upp de faktorer som spelar roll: kontroll av rörelser, kontroll av den fysiska miljön, psykologisk kontroll, åtgärder för att hindra flykt, våld eller hot om våld, varaktighet, hävdande av exklusivitet, grym behandling, kontroll av sexualiteten och tvångsarbete.

Tre av domstolens avgöranden gör mer arbete än de andra, eftersom vart och ett av dem dödar en invändning som återkommer varje gång.

• Samtycke är inget rekvisit. Åklagaren behöver inte bevisa att det saknades, eftersom förslavning följer av hävdade äganderättsanspråk. Utebliven motsättning kan inte heller läsas som samtycke. Det besvarar "hon försökte aldrig fly".
• Varaktighet är inget rekvisit. Det som avgör är relationens kvalitet, och längden är bara en faktor av tio. Det besvarar "det var ju bara några dagar".
• Ingen har äganderätt till en människa. Domstolen slog fast att rätten inte känner någon sådan rättighet. Skriv att någon behandlades som egendom. Skriv aldrig att någon ägdes.

Människohandel är något annat, och skillnaden spelar roll när man skriver om ett fall. Människohandel är en process: en handling, ett medel och ett syfte att exploatera, fullbordad i samma stund som de tre finns och innan någon exploatering alls har skett. Sexuellt slaveri är ett tillstånd, och kräver att äganderättens befogenheter faktiskt utövats och att sexuella handlingar faktiskt följt.